Någon har brutit sig in i Jan Guillous hem och slagit sönder allt hans påskporslin.
Misstankarna riktas främst mot gitarristen Göran Söllscher, som enligt Guillou aldrig lyckats komma över att han utsatte Göran för s.k. ”bitch-slapping” en lövhyddofest för ett par år sedan.
- Den jäveln ska inte komma undan med det här, rasar en uppbragd Janne (som för övrigt är i farten med att gräva en tunnel).
Alla ljuger. Det går inte att vara människa utan att ljuga. Men det är skillnad på lögner som ingår i någon slags social norm och att blåljuga för att rädda sitt eget skinn, eller envist förneka fakta för att slippa ta konsekvensen.
Hon, prästen i Uppdrag granskning, som först slätar över kistkrossning, sedan förnekar den, sedan hänvisar till att det skett i samråd med familjen efter deras specifika krav, men att hon tyvärr inte kan avslöja vilken familj eller vilka krav de hade… hon gjorde sig rätt löjlig.
När undertexter.se beger sig ut på krigsstigen mot de som påstår att sajten tillhandahåller en tjänst främst riktad till s.k. illegala nedladdare och indignerat säger sig vara en samlingsplats för översättare… då gör de sig också löjliga.
De vet mycket väl att snudd under 100% som hämtar en text ska ha den till en film de olagligt laddat ned. De tjänar pengar på den anstormning av obegåvade människor som inte kan förstå talad engelska men vill låtsas tillhandahålla sajten till glädje för ett gäng töntiga entusiaster.
Det påminner mig om en webbsida som poppade upp när den australiensiska TV-serien ”Kvinnofängelset” slutade sändas på svensk TV (TV4 eller vart den nu gick). Någon eldsjäl startade en webbsida där fansen skulle fortsätta att skriva manus och besökare skulle kunna fortsätta att följa karaktärerna.
Den sidan var töntig men den stod för sin töntighet. Sajten Undertexter.se låtsas verka för töntar medan de drar in stora intäckter på de besökare de förnekar.
Håkan Hellström har aldrig tilltalat mig. Kanske blev jag något nyfiken när jag hörde ”känn ingen sorg” och ”ramlar” och höll öronen lite spända åt det hållet. Men ingenting hände.
Snarare har det blivit så att jag förstått att Håkan Hellström INTE är det jag trodde att jag fått korn på. Han är inte intresserad av att gräva i sitt inre, utforska det att vara människa bland människor eller utveckla skrivandet eller musiken som konstform.
Han satt i något SVT program häromdagen och sa bl a att han inte ville ”gå in i texter”, inte ”gräva i sig själv”, bara ville få det att ”låta bra”. När det ändå började fokuseras på hans texter slog han ifrån sig och sa ”ofta fokuseras det för mycket på mina texter”, ”texterna är underordnade”, ”texter är dikt och rim” och ”det finns inga fler låtar att skriva”. Som avslutning ansåg han att musik skulle vara som tuggummi ”smaka gott i tre minuter”. Så var också min uppfattning om Håkan Hellström innan han sa det själv.
Vad som känns lite typiskt är hur en artist kan erbjuda en blank spegelyta som han/hon håller upp framför publiken. De jublar och dansar, eller sitter på flickrummet och gråter när de tror sig se hur deras tankar och liv tolkas av en artist som egentligen är helt ointresserad av budskap och bara vill vara entertainer. Men de sökande tror sig funnit styrka i bilden på ett corflakespaket.
När får man egentligen se en bulgar och notera det? Hade jag sagt till någon imorse att ”idag kommer jag att få se en bulgar”, hade ingen trott mig. När jag så får syn på en och sedan berättar det möts jag av en axelryckning – ”än sen?”
Man kan inte ens uttrycka hoppet att få se en bulgar utan att få konstiga blickar – ”åh, hoppas vi får se en bulgar idag.”
Försöker man undvika den fällan och istället säger: ”jag hoppas vid gud att vi slipper se några bulgarer idag”, räknas det tydligen som ett än värre yttrande.
När fick bulgarerna den här särställningen som oomnämnbara?
Nästa gång jag får syn på en bulgar ska jag fråga… måste bara lära mig bulgur först.
Funderade på att skriva ett brev till Engla, men jag orkade inte.
Kanske skickar ett vykort.
Debatt ska diskutera invandringen och hur media påståtts mörka de så kallade ”problemen”. Debattledare är Janne Josefsson – som jag en gång trodde var en undersökande journalist med värderingar som hör till yrket men som sedan Fitja Paradiso ägnat sig åt att ”undersöka” invandrares bidragsfusk och sitta i dokusåpapaneler.
I sin roll som debattledare skickar han omkring ordet som vore han en levande roulette och slänger omkring sig uppdrag-granskning-fraser som ”kom igen nu”, fast det är helt uppenbart att det är HAN som är ute och cyklar.
Det märks tydligt att ”soundbites” är ledordet. Ingen tillåts tala till punkt eller förklara sina ståndpunkter. Så ska mannen med det märkliga leendet och med någon ännu märkligare arbetsbeskrivning (hans roll är att hela tiden avbryta debatten och påminna om att den förs på andra ställen) meddela resultatet av webbundersökningen: ”91% tycker att media mörkar om problemet med invandringen”.
Vilket gigantiskt misslyckande för Debatt att få den siffran! Det påvisar ingenting annat än att Janne Josefsson är totalt olämplig som debattledare och borde ägna sig åt sin verkliga önskan – att få sjunga i ”Allsång på Skansen”, äta gratisbuffé på realeasepartyn och vara med i ”Let’s dance”.
Hans cred är noll och jag känner mig som ett sånt arsle som en gång trodde att HAN var ”Uppdrag granskning”. Jag har sedemera fattat att det är redaktionen som är ”Uppdrag granskning” och att Jannes roll inte är någon annan än att vara posterboy.
